Leif Erikson
Docent och DT samt pastor.
Den här artikeln handlar om hur de lutherska bekännelseskrifterna uppfattar biskopsämbetet. Mina huvudkällor är Augsburgska bekännelsen (1530), Augsburgska bekännelsens Apologi (1531), Schmalkaldiska artiklarna (1537) och Om påvens makt och överhöghet (1537).
Jag kommer att presentera dessa skrifters undervisning om biskopsämbetet och i slutet också att säga någonting om hur denna undervisning också praktiserades i den kyrkliga verklighet där man levde och verkade. Genom att behandla dessa bekännelsedokument i kronologisk ordning hoppas jag också kunna notera en eventuell utveckling i reformatorernas ställningstaganden. Det är också rimligt att anta att den här utvecklingen beror på den romersk-katolska kyrkans skärpta inställning till den lutherska reformationen.
1. Augsburgska bekännelsen (1530)
Augsburgska bekännelsen är den försvarsskrift som de lutherska ständerna framlade vid riksdagen i Augsburg sommaren 1530 och som snart blev lutherdomens samlande symbol. Kejsaren Karl V hade kallat katoliker och lutheraner till riksdagen. Uppdraget att författa den lutherska bekännelse- och försvarsskriften gick till Philipp Melanchthon som redan före riksdagen samlats hade påbörjat det här arbetet.
Bekännelsen (CA) har två delar. Den första delen (artiklarna 1–21) behandlar läroartiklar och den andra delen (artiklarna 21–28) missbruksartiklarna. Typiskt för läroartiklarna är att de är försiktigt formulerade eftersom avsikten med riksdagen var att övervinna den religiösa splittringen.
Melanchthon avslutar behandlingen av läroartiklarna såhär: ”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den inte innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden döma de felaktigt, som fordrar att vi skall betraktas som kättare. Meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna.” (SKB, 66–67)
Innan CA presenterar missbruksartiklarna riktar man sig till kejsaren och ber honom lyssna till varför man har avlägsnat missbruk i kyrkan och orsakerna till att människor inte mot sina samveten bör tvingas bibehålla dessa missbruk Melanchton förklarar att det är endast missbruk som reformatorerna avlägsnat.
Framställningen i missbruksartiklarna är mera polemisk. (Se närmare Erikson 2005, särskilt 67–68) Jag koncentrerar mig här på artikel 28 i bekännelsen som har rubriken ”Om den andliga makten”, som är den sista artikeln i CA.
Om den andliga makten (XXVIII)
Den andliga och den världsliga makten bör enligt CA inte sammanblandas. Den andliga makten har nämligen Guds och Kristi befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten och bör inte ge sig in på främmande uppgifter som att upphäva överhetens lagar, lägga hinder i vägen för domar som gäller samhället och inte heller föreskriva överheten regler angående samhällsskicket. Som motivering citeras Jesu ord: ”Mitt rike är icke av denna världen”. I den mån biskoparna har världslig makt, så har de den inte i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, som kungar eller kejsare har gett dem för den världsliga förvaltningen av sin egendom. Men det här är ett annat uppdrag än evangeliets ämbete. (SKB, 83)
Vad beträffar biskoparnas domsrätt, så har de rätt
att meddela syndernas förlåtelse, bedöma läran, förkasta läror, som strida mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd. I detta stycke böra församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig rätt visa dem lydnad efter ordet: ’Den som hör eder, han hör mig’. (SKB, 84)
Ifall de däremot lär något, som strider mot evangeliet, då har församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, nämligen Matt. 7:15 :”Tag er tillvara för falska profeter” och Gal. 1:8 ”Om en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för er, så vare han förbannad.” Man försvarar den här ’olydnaden’ också med kyrkofadern Augustinus ord: ”Man bör inte instämma med katolska biskopar, om de tilläventyrs misstaga sig i någon punkt eller ha en mot de kanoniska, heliga skrifterna stridande mening.” Ifall biskoparna har någon makt eller domsrätt i t. ex. äktenskapsmål så har de den på grund av mänsklig rätt. Om då biskoparna sviker sin plikt, är furstarna, till och med mot sin vilja, skyldiga att skipa rätt bland sina undersåtar för bevarande av lugnet. (SKB, 82-84)
Det är uppenbart att den kyrkoorganisation som bildades i Tyskland under 1520-talet inte motsvarade Luthers förväntningar. Istället för påven och biskoparna blev furstarna kyrkliga ledare. Luther hade själv vänt sig till furstarna och bett om hjälp med reformationen, men han hade aldrig tänkt att dessa skulle ha någon rättslig makt i kyrkan i egenskap av furstar. Men bland annat bondeupproret 1525 aktualiserade behovet av ordning och reda. Det behövdes en ordning som kunde förhindra kaos och som kunde ge kyrkan möjlighet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten såsom Luther förstod vara Kristi vilja. Fastän reformatorn ofta betonade skillnaden mellan andligt och världsligt regemente så blev resultatet ett kyrkoregemente där furstarna regerade, något som under århundraden kom att bli karaktäristiskt i lutherska länder. Det innebar att kyrkan igen blev en juridisk institution som inte hade någonting att säga påvekyrkan. I Luthers beskrivning av kyrkans sju kännetecken söker vi förgäves efter någonting om kyrkans yttre organisation och styrelsesätt. Ingenting nämns heller om någon episkopal kyrka. Luther har en lokalförsamling och dess gudstjänst i tankarna när han räknar upp de sju notae ecclesiae. Hans framställning av det heliga gudsfolket är renodlat kongregationalistiskt. (Grane 1994, 264–265)
Melanchthon är försiktig när han vädjar till de katolska biskoparna att återställa endräkten utan att de behöver offra sin ställning kyrkan. Men han säger också att dessa måste ändra sin inställning för att inte orsaka kyrkosöndring:
De begär blott att biskoparna skall lyfta av orättmätiga bördor, som är av nyare datum och införts i strid mot den allmänneliga kyrkans sedvänja. Kanske hade dessa bestämmelser i början några godtagbara skäl för sig, men de passar inte för senare tider. […] Därför borde biskoparna visa mildhet och nu lätta på bestämmelserna. En sådan förändring försvagar inte kyrkans enhet. Många människobud ha ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisar. Men om sådana föreskrifter upphävs, som inte kan åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: ”Man måste lyda Gud mer än människor”. Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det inte fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan så mycket begärs, att de skall tillåta att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffar några få föreskrifter, som inte kan följas utan synd. Om de inte gör detta, må de själva se till, hur de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin ovilja bli orsak till kyrkosöndring. (SKB, 88–89)
Augsburgska bekännelsen lästes upp för riksdagen den 25 juni och överlämnades därefter till kejsaren i en tysk och en latinsk version. Redan följande dag gav kejsaren den påvlige legaten Campeggio i uppdrag att författa en skrivelse där man tar ställning till Augsburgska bekännelsens innehåll. Det här försöket misslyckades eftersom det ansågs alltför polemiskt. Men den 3 augusti upplästes Confutatio Confessiones Augustanae i närvaro av alla ständer i biskopspalatset i Augsburg.
2. Augsburgska bekännelsens Apologi (1531)
Under senare delen av september 1530 författade Melanchton ett omfattade svar på den katolska kritiken av CA i Confutatio. Det här svaret som bär namnet Augsburgska bekännelsens Apologi utvidgade, försvarade och förklarade han CA:s innehåll. De två artiklar som är aktuella för vår frågeställning är Om det andliga ståndet (XIV) och Om den andliga makten (XXVIII)
Om det andliga ståndet (XIV)
Apologin konstaterar att också de katolska teologerna godkänner den fjortonde artikeln i CA, där man betonar, att ingen, som inte är vederbörligen kallad (rite vocatus), bör få förvalta sakramenten och förkunna Ordet — dock förutsatt att vi använder den i kyrkolagen föreskrivna prästvigningen. (SKB, 225) Därefter uttalar man sitt stöd för den yttre kyrkliga ordningen:
Beträffande denna sak har vi vid detta möte ofta betygat, att vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, fastän dessa tillkommit genom mänsklig myndighet. För vi vet, att fäderna i gott syfte inrättade denna ordning, såsom framgår av de gamla kyrkolagarna. (SKB, 225)
Därefter riktar Apologin skarp kritik mot de katolska biskoparna för att dessa antingen ”tvingar våra präster att avstå och förkasta den lära, som vi bekänna eller dräpa de olyckliga och oskyldiga med en ny, oerhörd grymhet.” Det här är orsaken till ”våra präster inte erkänna dessa biskopar.” Därför är det biskoparnas grymhet orsak till att den yttre kyrkorättsliga ordning, som vi mycket gärna önskade bevara, men som på vissa håll är i färd med att upphävas. Därefter ger man den katolska motparten skulden för att de söndrat kyrkan: ”De må själva se till, hur de inför Gud skola stå till ansvar för att de söndra kyrkan. ” (SKB, 225)
Själva säger de lutherska teologerna att de har rena samveten för de är övertygade om att de står för en sann, riktig och allmännelig kristen bekännelse och kan inte gilla deras grymhet som förföljer denna lära. De hävdar också att kyrkan finns hos dem, som rätt lär Guds ord och rätt förvaltar sakramenten och inte hos dem som med sina påbud utplånar Guds ord, utan även dräper dem, som lär det som är rätt och sant. Man betygar också att man ”gärna vill bevara den i kyrkolagen föreskrivna yttre kyrkliga ordningen, om biskoparna blott upphöra att fara grymt fram i våra församlingar. ” (SKB, 225–226)
Apologin erkänner inte att man skulle ha bidragit till att försvaga biskoparnas makt:
Denna vår öppet betygade vilja skall både inför Gud och alla människor i all framtid fritaga oss från anklagelsen, att vi bidragit till att försvaga biskoparnas makt och myndighet, då människor läsa eller höra, att vi, som med våra böner sökt avvända biskoparnas orättfärdiga grymhet, icke förmått utverka någon rättvisa. (SKB, 226).
Det är inte någon hemlighet att den kyrkoorganisation som bildades i Tyskland under 1520-talet inte motsvarade Luthers förväntningar. Istället för påven och biskoparna blev furstarna kyrkliga ledare. Luther hade själv vänt sig till furstarna och bett om hjälp med reformationen, men han hade aldrig tänkt att dessa skulle ha någon rättslig makt i kyrkan i egenskap av furstar. Men bland annat bondeupproret 1525 aktualiserade behovet av ordning och reda. Det behövdes en ordning som kunde förhindra kaos och som kunde ge kyrkan möjlighet att förkunna evangelium och förvalta sakramenten såsom Luther förstod vara Kristi vilja. Fastän reformatorn ofta betonade skillnaden mellan andligt och världsligt regemente så blev resultatet ett kyrkoregemente där furstarna regerade, något som under århundraden kom att bli karaktäristiskt i lutherska länder. Det innebar att kyrkan igen blev en juridisk institution som inte hade någonting att säga påvekyrkan. (Leif Grane 1978, 156–157)
Om den andliga makten (XXVIII)
Apologin nämner här inledningsvis att man i CA framhållit vilken makt evangeliet ger biskoparna och att de enligt kyrkolagens ordning är verkliga biskopar som man inte förkastar, men att det nu handlar om biskopar ”i överensstämmelse med evangeliet.” Man säger sig också gilla den gamla indelningen av biskopens makt i potestas ordinis och potestas iurisdictionis. Den förstnämnda innebär makt att predika Ordet och förvalta sakramenten och den senare
myndighet att ur kyrkans gemenskap utesluta dem som gjort sig skyldiga till uppenbara brott, och åter avlösa dem, om de omvänder sig och begär avlösning dvs. om någon bryter mot Guds ord, som de tagit emot av Kristus. Men biskoparna har inte någon tyrannisk makt att härska laglöst och inte heller någon konungslig makt som står över lagen. Det som de däremot har är ”en bestämd befallning och ett bestämt Guds ord, som de bör predika och enligt vilket de bör utöva sin domsrätt. Även om de har en viss domsrätt, så betyder det inte att de kan inrätta nya gudstjänster, för det hör inte till domsrätten. De har Guds ord och befallning om hur långt de kan utöva sin domsrätt.” (SKB, 303–304)
När Confutatio citerar orden ”Var edra förmän lydiga”, kommenterar Apologin denna förmaning och hävdar att det här ordet kräver lydnad mot evangelium men grundar inte ett biskopsvälde vid sidan av evangelium. Biskoparna bör inte heller utfärda stadgar eller tolka dessa i strid mot evangelium. Då de gör det bör vi inte lyda dem för Paulus skriver i Gal. 1:8: ”Om någon förkunnar ett annat evangelium, så vare han förbannad.” (SKB, 305)
Jesu ord ”Allt vad de säger det skall ni göra” (Matt. 23:3) betyder enligt Apologin inte att vi bör godkänna allt utan undantag eftersom Skriften på ett annat ställe uppmanar oss att lyda Gud mer än människor. När de lär det som är fast och orätt bör vi därför inte lyssna till dem, slår Apologin fast. (SKB, 305)
Av allt att döma är nog Melanchthon och hans medarbetare i Augsburg medvetna om att även deras verksamhet har förorsakat splittring inom kyrkan. De noterar att Confutatio förebrår också dem för den förargelse och oro, som uppstått under förevändning av vår lära. På det svarar man att ifall man vill samla all anstöt och förargelse till en enda punkt, så skall man finna, att
den enda artikeln om syndaförlåtelsen, nämligen att vi av nåd för Kristi skull genom tron få våra synders förlåtelse, medför så mycket gott, att det övertäcker all tänkbar olägenhet. Och denna artikel har från början förvärvat åt Luther icke blott vår bevågenhet, utan även mångas, som nu bekämpar oss. (SKB, 305)
Man anser alltså att det evangeliska budskapet är så viktigt och välsignat att det är värt de problem och den splittring som uppstått inom kyrkan i ock med reformationen:
Vi för vår del varken vill överge den för kyrkan nödvändiga sanningen eller kan samtycka med våra motståndare som förkastar denna sanning. Och inte heller har de någon konungslig makt som står över lagen, utan de har en bestämd befallning och ett bestämt Guds ord, som de har att predika och enligt vilket de utövar sin domsrätt.
I det här sammanhanget påtalar Apologin också den anstöt och förargelse som vanhelgandet av mässan och den skam som celibatet förorsakat. (SKB, 305–306)
3. Schmalkaldiska artiklarna (1537)
Schmalkaldiska artiklarna (ASm) kom till i efterdyningarna av riksdagen i Augsburg (1530) när Luther efterlyste ett kyrkomöte med den romersk katolska kyrkan, men påven gillade inte förslaget. Reformatorn förberedde ändå mötet och skrev på uppdrag av prins Johan Fredrik de Schmalkaldiska artiklarna som innehåller en presentation av reformationens teologi och som med rätta har kallats för Luthers teologiska testamente. En kort artikel i ASm är av intresse för vårt ämne, nämligen den Om vigningen och kallelsen.
Även här vädjar Luther — liksom Melanchthon i Apologin — till biskoparna att dessa skulle viga och installera präster för de församlingar dit den lutherska tron hade spridits och slagit rot. Ifall de vägrar att göra detta så får kyrkan inte därför lämnas utan tjänare:
Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men inte av nödtvång medge, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare, utan allt gyckelspel och vidskepelse, som härrör från en okristlig anda. Då dessa emellertid varken är eller vill vara rätta biskopar utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra något verk eller någon uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare. (SBK, 334–335)
Luther stöder därefter sina påståenden med att hänvisa till fäderna och kyrkans tradition:
Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, bör vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män. Och detta kan de påviska varken förbjuda eller förvägra oss ens efter sin egen lag. Ty deras lag säger, att de, som invigts t.o.m. av kättare, icke blott kallas utan verkligen äro invigda. Likaså meddelar den helige Hieronymus om kyrkan i Alexandria, att den till en början styrdes utan biskopar av det lägre prästerskapet. (SKB, 335)
Samme Luther, som kan uttrycka tron på Gud och Kristus utan all polemik och i överensstämmelse med kyrkans tro, så som den är uttryckt i de fornkyrkliga bekännelserna, måste alltså bli utan barmhärtighet när det rör sig om allt det som enligt hans mening fördunklar denna tro. (Grane 1994, 263)
4. Om påvens makt och överhöghet (1537)
Vid sammankomsten i Schmalkalden i februari 1537 framkom ett förslag om att mötet skulle göra ett uttalande angående påvens makt och myndighet. Man hade nämligen i Augsburg av kyrkopolitiska skäl underlåtit att uttala sig om den vid riksdagen där 1530. Denna dogmatiskt och kyrkopolitiskt betydelsefulla fråga kunde man i längden inte gå förbi, allraminst inför tanken på ett kommande allmänt kyrkomöte. I själva verket kom Melanchthon ensam att svara för författarskapet. Melanchthon var färdig med sitt arbete den 17 februari, då skriften antogs av teologerna. Några dagar därefter förelades den förbundsmötet […] Melanchthons skrift, som har den latinska titeln ”Tractatus de potestaten et primatu papae” blev antagen och gillad som ett komplement till den Augsburgska bekännelsen och dess Apologi. […] Längre fram kom av skilda skäl skriften alltid att tryckas i förbindelse med Schmalkaldiska artiklarna och betraktades som ett bihang till dessa. (SKB, 24)
Om påvens makt och överhöghet
Traktaten består av två delar. I den första delen argumenterar Melanchthon både historiskt och bibliskt varför biskopen i Rom inte kan ha den makt och myndighet över hela kristenheten och över andra biskopar och präster som han anser sig ha och den andra delen om biskoparna makt och domsrätt.
Melanchthon nämner först tre misstag som han anser att den romerske biskopen — alltså påven — gör sig skyldig till. För det första gör han anspråk på att på grund av gudomlig rätt stå över alla biskopar och kyrkoherdar. För det andra säger han sig enligt gudomlig rätt bära båda svärden, alltså ha makt att förläna och fråntaga konungavärdighet. Och för det tredje påstår han att det är nödvändigt för vår frälsning att tro detta. Därför kallar sig den romerske biskopen Kristi ställföreträdare på jorden. Dessa tre artiklar är enligt Traktaten ”falska, ogudaktiga tyranniska och för kyrkan fördärvliga.” (SKB, 341)
Därefter argumenterar Melanchthon mot dessa tre anspråk med bibliska och historiska argument. Enligt Luk. 22 förbjuder Kristus härskareställning apostlarna emellan och enligt Joh. 20 sänder Kristus ut apostlarna utan någon åtskillnad mellan dem. I 1. Kor. 3 jämställer Paulus kyrkans tjänare och lär att församlingen står över dem. Därför har Petrus inte någon överordnad ställning eller makt över kyrkan eller dess övriga tjänare. (SKB, 342–343)
Därefter fortsätter man med exempel från kyrkans historia och påvisar att biskopen i Rom inte har haft någon ”härskarställning” över andra biskopar. Man nämner först att konciliet i Nicea (325) förordnade att biskopen i Alexandria skulle ha omsorg om kyrkorna i öst och biskopen i Rom om kyrkorna i de romerska provinserna i väst. Först efter detta beslut började den romerska biskopens myndighet att tillta. Dessutom är en överordnad ställning för biskopen i Rom orealistisk eftersom församlingarna finns utspridda ”över hela jordkretsen.” (SKB, 343–344)
Slutsatsen av dessa bibliska och historiska argument blir då att även om den romerske biskopen på grund av gudomlig rätt skulle ha överhöghet, så är man inte skyldig honom lydnad, då han försvarar ogudaktiga gudstjänstbruk och mot evangeliet stridande lära, utan man måste motstå honom såsom antikrist. Påvens villfarelser äro uppenbara och stora. Uppenbar är också den grymhet, som han övar mot de fromma. Vi vet, att det är Guds befallning, att vi skall fly avgudatjänst, falsk lära och orättfärdig grymhet. Därför har alla sant kristna stora, uppenbara och tvingande skäl att inte lyda påven. (SKB, 347–350)
Den andra delen handlar om biskoparnas makt och domsrätt, alltså om vilka befogenheter biskoparna har och i vilken mån man alltid bör lyda dem och huruvida det är rätt att en församlingspräst förrättar prästvigning när biskoparna undervisar falskt och/eller vägrar viga.
Om biskoparnas makt och domsrätt
Här behandlar Melanchthon i förhållandet mellan biskopar och presbyterer/pastorer och citerar kyrkofadern ”Hieronymus som lär att biskop å ena sidan och presbyter och pastor å den andra representera skilda grader blott med hänsyn till mänsklig myndighet.” (SKB, 351) Det här ligger enligt traktaten i själva saken, eftersom deras av Gud förlänade uppdrag är ett och detsamma.
Men en enda sak skilde biskop och pastor åt, nämligen att viga. Ty det bestämdes, att en enda biskop skulle för flera olika församlingar viga församlingstjänarna. Men då på grund av gudomlig rätt biskop och pastor icke representerar olika grader, så är det uppenbart, att om pastor loci viger någon till präst i sin församling, denna vigning är giltig på grund av gudomlig rätt. Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. ”Där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare.” (SKB, 351)
Den här rätten är enligt Traktaten en gåva, som på ett särskilt sätt är given åt kyrkan och som ingen mänsklig myndighet kan beröva henne, såsom Paulus betygar betygar i Efesierbrevet (4:8) när han skriver: ”Han for upp i höjden och gav människorna gåvor.” Bland kyrkans speciella gåvor räknar Melanchthon upp herdar och lärare och tillägger, att ”dessa är givna för uppdraget att uppbygga Kristi kropp”. (SKB, 351–352)
Slutsatserna som Melanchthon drar av dessa argument från bibeln och kyrkans historia är stränga:
Där den sanna kyrkan är föreligger med nödvändighet rätten att välja och viga kyrkans tjänare, liksom även en lekman kan ge en annan avlösning och så bli präst och herde för denne. Augustinus berättar om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit döpt, gav den förre avlösning. (SKB, 352).
Melanchthon konstaterar också att det av allt detta är det uppenbart, att kyrkan innehar rätten att välja och viga sina tjänare.
Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten. Ty Paulus skriver, att de biskopar, som driva och försvara falsk lära och orätt gudstjänst, skola anses såsom ställda under förbannelse. (SKB, 352)
Eftersom den romersk-katolska kyrkan avvisade de argument som man från evangeliskt håll förde fram, så tog man så småningom saken i egna händer och gjorde som man hade förutsagt, d.v.s. man började viga präster för de församlingar där reformationen hade haft ingång och framgång.
Avslutande reflektioner
Augsburgska bekännelsen är diplomatiskt skriven. I läroartiklarna håller Melanchton inne med kritiken och hävdar att ”meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna.” I missbruksartiklarna är han betydligt mera kritisk mot påvekyrkan: och hävdar att ifall den lär eller föreskriver något, som strider mot evangeliet så har församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, nämligen: ”Tag er tillvara för falska profeter” (Matt. 7:15).
Apologin är mera kritiskt till den katolska kyrkan och dess läror än CA och Melanchthon tillbakavisar här den skarpa kritik mot CA som Confutatio innehöll. Därför är det enligt Apologin biskoparnas grymhet som är orsak till att den yttre kyrkorättsliga ordning, som man önskade bevara, på vissa håll höll på att upphävas. Man ger den katolska motparten skulden för att de splittrat kyrkan — något som de en dag ska stå till stå till ansvar för inför Gud.
I Schmalkaldiska artiklarna hävdar Luther att ifall biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde man för kärlekens och endräktens skull, men inte av nödtvång medge, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare. Men då dessa varken är eller vill vara rätta biskopar så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare. Luther hänvisar till fäderna och kyrkans tradition och hävdar att vi själva kommer att viga till prästämbetet därtill lämpliga män.
Om påvens makt och överhöghet — som Melanchthon har författat — innehåller både historiska och bibelteologiska argument för att biskopen i Rom inte har någon gudomlig rätt att stå över alla andra biskopar. Kritiken riktads inte endast mot biskoparnas vägran att prästviga, utan också mot deras falska teologi. Kyrkan har rätt att viga sina tjänare och när biskoparna stöder falsk lära sade man klart ut att kyrkan innehar rätten att välja och viga sina tjänare. Melanchthon är här ingalunda lika försiktig som när han skrev Augsburgska bekännelsen 7 år tidigare. Det yttre trycket från den romersk-katolska kyrkan hade gjort honom mycket kritisk till dess företrädare — påven och biskoparna.
Mycket hade hänt mellan 1530 och 1537.
När Melanchthon skrev CA 1530 hoppades han att den evangeliska läran skulle tillåtas i påvekyrkan, men något sådant tillmötesgående kom inte från Rom. När han sju år senare skrev Om påvens makt och överhöghet drar han de konsekvenser han inte ville dra 1530. Konflikten me de påvliga biskoparna gällde främst prästvigningarna. De påvliga biskoparna vägrade viga präster som omfattade den lutherska synen. Eftersom samma biskopar inte heller godkände den lutherska läran fanns det bara en sak att göra, nämligen att ta saken i egna händer och själv viga sina ämbetsinnehavare. (Klemets, 1999, 11)
Källor och litteratur:
Adrian, Carl Magnus: Om kamp och frihet (2016)
Erikson, Leif: Enhet — men till vilket pris? Confessio Augustana som ekumeniskt dokument (2005)
Erikson, Leif: De lutherska bekännelseskrifternas kyrka – en organisation eller en organism? I Iustitia 36. 2019, 38–62. Finsk version av samma artikeln i samma Iustitia, 12–37.
Grane, Leif: Confessio Augustana. Orientering i den lutherska reformationen grundtankar. (1967)
Grane, Leif: Vision och verklighet. En bok om Martin Luther (1994)
Klemets, Tomas: Vad är kyrkan? Vad lär våra bekännelseskrifter om kyrkan? (I Kristet Perspektiv 3/1999)
Svenska kyrkans bekännelseskrifter (1957)